Den här gången ska jag försöka göra ett lite mer modernt spel. Spelet har fått många olika priser, däribland "
Spiel des Jahres 2010" vilket är min personliga garantistämpel. Jag har inte blivit besviken på ett enda "
Spiel des Jahres" hittills.
Spelet heter Dixit och är designat av Jean-Louis Roubira och illustrerat av Marie Cardouat. Mitt exemplar är publicerat av Libellud, men jag har sett exemplar i Sverige publicerat av . Jag införskaffade det i Tyskland, men jag har sett det i Sverige och det är då publicerat av Lautapelit.fi.
Dixit är party-spel för 3-6 spelare i varierande åldrar. Spelet går ut på att få så mycket poäng som möjligt genom att klura ut vilket som är berättarens kort och samtidigt lura de andra att tro det är ditt kort som ledtråden leder till. Anledningen till att jag väljer att kalla Dixit ett "party-spel" är att det är alldeles förträffligt på exempelvis fester eller andra tillställningar men kanske inget för de inbitna brädspels-fansen.
I lådan finns 1 regelbok, 1 spelplan, 6 spelpjäser, 84 kort, 36 röst-markörer
Regelboken består egentligen bara av en sida. Formatet är lite otympligt, men då reglerna är enkla läggs dessa snabbt åt sidan. På baksidan finns ett spelexempel och alternativa regler. Regelhäftet inkluderar regler på fler olika språk.
Spelplanen visar stenar som är numrerade 0-30 och är omgärdade med gräs, blommor och svampar. Det fiffiga med brädet är att det sitter i boxen och därmed inte behövs vecklas ut och ta mer plats. Nackdelarna med brädet är att dess enda funktion är att hålla koll på spelarnas poäng och att den bara sträcker sig till 30.
Spelpjäserna består av små, söta, helfärgade kaniner i trä. De finns i färgerna röd, grön, gul, blå, rosa och vit. Mina synpunkter på spelpjäserna är att de är lite för stora för spelplanen och att de egentligen inte fyller någon spelfunktion. Men vem kan vara arg på små, söta helfärgade kaniner i trä?
Korten är det absolut bästa med spelet. Om man är konstintresserad skulle man kunna köpa spelet, rama in varje kort, hänga de på väggarna och inte skämmas över det! Jo, kanske lite, men korten är mycket vackert illustrerade av Marie Cardouat och visar olika surrealistiska företeelser.
Röst-markörerna är i samma färger som spelpjäserna och visar siffror från 1 till 6. Den enda nackdelen med dessa markörer är att de rosa och röda är väldigt lika.
Spelet börjar med att alla väljer varsin pjäs och tar sina röst-markörer i samma färg. Därefter drar spelarna vars 6 kort. En person utses till berättare. Berättaren väljer ett av sina kort och hittar på en ledtråd till kortet. Därefter lägger han kortet på bordet. De andra spelarna väljer nu kort från sin hand som stämmer så mycket som möjligt överens med ledtråden.
De utspelade korten blandas och läggs ut. Spelarna får nu, med hjälp av sina röst-markörer, gissa vilket av korten som är berättarens. Berättaren röstar inte. Beroende på resultatet flyttar spelarna sina kaniner. De utspelade korten kasseras, alla drar vars ett kort och spelaren till vänster är nu den nya berättaren.
Spelarna får poäng utefter vad röst-markörerna visar. Har de röstat på berättarens kort får de 3 poäng, om någon röstar på deras kort får de 1 poäng. Berättaren får poäng om någon, men inte alla röstat på berättarens kort. Om alla röstar på berättarens kort eller om ingen gör det, får alla 2 poäng förutom berättaren. Denna lilla twist gör att berättarens måste göra sina ledtrådar så pass klurig att inte alla klarar av den, men också så lätt att han inte riskerar att bli utan röst.
Spelet avslutas när det sista kortet dras. Om alla spelare ändå har 6 kort på hand avslutas spelet. Den spelare med flest poäng, det vill säga den som kommit längst på brädet, har vunnit.
Mitt ömdöme
Dixit är ett lättspelat och underhållande spel både för barn och vuxna. Spelet är lättförståeligt, även om poängräkningen de första rundorna kan bli lite röriga innan man förstått de fullt ut. Jag kan inte hylla kortillustrationerna tillräckligt, de är bara så vackra och konstiga! Korten är lite stora (ungefär dubbelt så stora som vanliga spelkort), men det är inget problem då illustrationerna är helt otroliga och de måste få ta sin plats!
Det enda jag har emot spelet är förpackningen. Dixit är i sin kärna ett kortspel och enligt mig bör inte ett kortspel vara mycket mer än just korten, såvida inte de andra delarna är vitala för spelet. Dock är varken spelpjäserna eller brädet nödvändigt för att njuta av spelet till fullo. Jag har även varit med om att spelare kommit förbi "30"-stenen och fått börja om på 0 och spelare vidare på "andra varvet". Ett annat sätt att markera poäng hade varit att föredra.
Återspelningsvärde
Dixit är en fantasieggande och stimulerande upplevelse. Jag är lite skeptisk till om detta är ett spel som kommer att klara av flera spelningar i rad då det är lätt att man använder samma eller liknande ledtrådar vid de olika tillfällena. Det finns även en risk för att spelare utan fantasi kommer att tycka att spelet är tråkigt då de inte lyckas formulera sina ledtrådar eller inte förstår de andra spelarna.
Även om illustrationerna är helt underbara finns det viss risk på att man kan tröttna på de 84 korten som följer med i grundspelet. Dock vill jag passa på att säga att en expansion - Dixit 2 - finns ute på marknaden. Expansionen innehåller en spelvariant och 84 nya kort.
Design: 4/5 - Underbara illustrationer på korten, gulliga spelpjäser, brädet lite onödigt, för stort överlag
Regler: 3/5 - Enkla regler, poängräkning till en början lite rörig
Spelmekanik: 3/5 - Enkel spelmekanik, att berättaren kan bli utan poäng på grund av för lätta/svåra ledtrådar ger spelet extra krydda
Återspelningsvärde: 3/5 - Ett spel som man kan plocka fram vid festliga tillfällen, inget spel man spelar fler gånger i rad, kan kännas stelt om man spelar med människor utan fantasi, expansion finns (inga nya regler, endast nya kort)
Helhetsomdöme: 3/5 - Ett trevligt party-spel med underbara illustrationer men riskerar att bli platt efter många spelomgångar i rad.
Idag var det "mini-spelkväll" med flickvännen och hennes lillebror. Först spelades Drakborgen och både Terese och Torbjörn blev grillade när solen gick ner. Jag hann ut med 40 guldmynt och vann!
Här sitter vi och spelar Heroquest. Jag är spelledare och försöker att inte döda spelarna alltför mycket. Senare i afton blir det till att spela lite Talisman.
2011 kan komma att bli ett mycket intressant år. Under hösten 2010 började det prasslas i de digitala internet-buskarna att ett nytt spel från Fantasy Flight, baserat på H.P. Lovecrafts litterära verk, var på gång. Fantasy Flight har tidigare genom sin nyversion av "Arkham Horror" visat att de har resurserna och kunskapen att göra bra brädspel baserat på H.P. Lovecrafts värld.
