Ett nytt år har kommit och nya möjligheter står för dörren! Jag vill passa på att tacka alla som gav mig ett så bra spelår som 2011 var och ser fram emot vad 2012 har att erbjuda.

Jag har tänkt lite över denna blog och varför jag inte skrivit så mycket i den som jag önskar och har kommit fram till att jag, trots att jag skrivit att jag inte kommer att uppdatera så ofta, känner mig tvingad att ha ett visst format för bloggen. Men nu är det dock så kära läsare att detta är min blogg, den reflekterar mig och jag är rätt så ombytlig. Så nu kommer denna bloggen även att inkludera "Spelupplevelser" och "Äventyr". Med dessa nya kategorier kommer jag vara lite nördigare än tidigare och låta er komma mer in i spelen än tidigare. Det kommer vara av lite mer anekdoter och "skönlitteratur" om spelupplevelser jag har haft. Hoppas detta kan falla i smaken och även om det inte gör det, så hoppas jag att någon kommer tycka det är kul!

Jag vill börja med att skriva början på ett äventyr i spelet Catacombs. I och med att detta inlägg är ett "Äventyr"-kategorin så kommer jag inte att skriva om spelet i sig utan om historien som skapades när vi spelade detta spel. Så låt oss sänka belysningen, tända stearin ljuset och vända på den första gulnande sidan i äventyret...

Hjältar... Historien är fylld av dem. Hjältar som besegrar ondska och definierar den tid de lever i. De fyra som nu stod i den första av många salar i den väldiga grottan hade aldrig tidigare skådat något liknande.

Den första av dem, en lärd magiker, hade nog sina aningar om vad det var som lurade nere i grottan. Runt om i landet hade boskap försvunnit, människor har "kidnappats" utan någon speciell förklaring och vissa mindre byar hade ödelagts i eld. Det finns bara en varelse, tillräckligt ond, girig och egenkär för att utföra denna sortens illdåd. Han hade en stilla förhoppning om att vidundret redan besegrats av andra, men han vågade inte hoppas för mycket.

Den andra  sällskapet en ung kvinnlig alv, för första gången ute på äventyr från sina skogar, höll alltid en pil vid den spända bågen. Om hon bara visste vad som låg framför henne... Men kära läsare, låt oss inte förhasta oss. Jag vill även passa på att berätta om den mest osannolika av alla hjältarna i detta sällskap...

En tjuv. Det enda som tidigare hade hjälpt denna tjuven var inte hans flinka fingrar eller snabbtänkthet utan hans förmåga att lägga benen på ryggen så fort faran hotade... Men ni ska ej tro att han ej kommer att spela en viktig roll i detta äventyr...

Den fjärde av de tappra i salen var inte direkt av den reflekterade typen. När han såg de stora pölarna av blod och de brända gräsplättarna utanför grottan hade han sagt "Jag hoppas att de sparade något från grillningen till oss!" och verkligen menat det. Ja, talförmåga och tankeverksamhet var inte denne hjältes bördor. Men i strid kunde han i förblindad ilska hugga sig genom de mest fasansfulla vidunder man kan tänka sig. Han var barbar.

Salen låg mörk framför dem. Magikern nickade med huvudet framåt, inåt och de började röra sig framåt. Plötsligt slog alven upp en hand i luften. De andra stannade. Hon lade handen bakom örat för att visa att de skulle lyssna... Ett svagt ljud; en blandning mellan ett knäckande ljud, fast sprödare och ett dovt hasande... Barbaren, som inte var den mest intelligente av de fyra, missförstod alvens uppmaning.

"Vaddå? Hör du något?"

"Dåre!" skrek magikern, men det var redan försent...